Idag åkte mamma, Janne och lillebror till Italien. De ska åka nattfärja till Rostock och sedan ner genom Tyskland och Österrike och in i Italien. De ska vara borta i över två veckor, efter Italien åker de vidare till St Aygulf i Frankrike där min moster och kusiner har hus. Lite trist att inte hänga med, lite sol och bad hade varit nice.
Det var lite jobbigt att säga hejdå, jag kan inte verkligen inte det utan att börja gråta. När de åkte satt jag i min bil och lipade i 5 minuter innan jag åkte hem till mig. Jag har ju lite problem med mitt katastrof-tänkande, det är det som är roten till allt. Jag kan ofta tänka när jag säger hejdå till någon att det kanske är sista gången jag ser dem i livet. Jag har så länge jag kan minnas varit rädd att nånting ska hända min familj.
Allt detta har förstås blivit värre efter februari i år när en kusin väldigt tragiskt gick bort i en bilolycka. Det var så hemskt, livet kändes väldigt orättvist. Då fick man se döden nära och hur den påverkade en hel familj och släkt. Första gången vi åkte hem till hennes familj efter olyckan, 2 dagar efter det hade hänt, kunde man nästan skära i atmosfären i huset med kniv. Döden var så påtaglig. Det var så svart, tjockt och fruktansvärt sorgligt. Det är inget man vill vara med om igen och inget man önskar någon.
Därför kan jag bli så arg på folk som har en nonchalant inställning till livet. Som bara tänker på sig själva och tar livet för givet: att det finns tid att umgås med sina nära och kära i framtiden (eller nån annan gång). Men livet är så skört, man vet aldrig när det tar slut.
Det var värst vad djupt det blev. I blame the Folkcider, it's the shit!
Ska kolla på film nu, det blir Stromboli med Ingrid Bergman, som vissa säger att jag är lik! Haha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar